Setareh är en levnadsglad, positiv och energisk 72-årig kvinna. För drygt 20 år sen kom hon till Sverige från Iran, där hon varit gift och hade fyra barn. Den äldsta hade hon skickat till Sverige för att studera. Han skulle uppfylla den dröm hon själv hade haft – att bli pilot. Efter ett år hälsade hon på sin son i Sverige. Livet för sonen var svårt, drömmar hade gått i kras och hon ville stanna kvar för hans skull. Setareh stod inför ett svårt val – Hon kunde inte lämna sonen och åka tillbaka till Iran. Maken och resten av familjen i Iran stretade emot. Hon försökte med alla medel övertala familjen att flytta till Sverige. Till slut kom barnen, men maken bestämde sig för att stanna kvar och gifta om sig med en ny kvinna. Han ville ha ”någon som satte honom, och inte barnen i första rummet”. Till slut blev ändå längtan efter barnen så stor att även mannen flyttade till Sverige. Men då var det för sent. Setareh var besviken på honom och ville inte ha tillbaka honom.   Setareh tänker tillbaka på ungdomsåren, och beskriver  tiden med ett persisk ordspråk – ”Jag klättrade upp ur en grop men föll ner i en brunn”. Under tiden på flygutbildningen träffade Setareh en man som hon förälskade sig i. Det var hemligt och de gifte sig aldrig. “Jag har aldrig glömt honom, och bär alltid med mig kärleken till honom i mitt hjärta”, säger Setareh. “Jag fick inte uppfylla min dröm, och jag fick heller inte min kärlek”. Mina väninnor från pilotskolan är idag pensionerade piloter och jag är bara pensionär, säger Setareh. Men jag har något som de inte har – jag har fortfarande min kärlek levande i mig. Jag fick honom aldrig men kärleken finns oförstörd i mitt hjärta som ett blått skimrande ljus. Hade jag gift mig med honom hade kärleken falnat och med tiden försvunnit. Idag är den därför lika stark som då.